I afton gjorde jag ett rosa pärlarmband, med rocaillepärlor nr 11, färgen passar perfekt till jumpern som jag håller på att sticka. Tack snälla Carina för att du visade hur jag skulle göra !!!

Junisockorna är klara. När jag väl fick fart på stickorna så gick det som en hejsan....

Mönstret var helkul att sticka. Garnet är från Marias Garn, väldigt drygt. Jag hade två nystan, och det som är kvar räcker säkert till ett par ankelsockor.

Javisst, det gick bra i helgen.  Ojj vilka portioner, men det blev inte för lite mat. Himla tur. Det är inte kul när sonen säger: Men mamma, visst har du lagat lite mat !

Tyckte faktiskt att han hade en liiiten kula på magen när han ryckte in igen.

Stickningen har "lossnat". Förra veckan var helt nattsvart. Men det är nästan glömt... Sock nr 2 är påbörjad, så det går framåt.

I afton kom sonen kom hem , efter 4 veckors tjänstgöring. Han behöver gödas, sista dagarna var det myror och myrägg på menyn. Så i helgen blir det till att laga ordentligt mycket med mat:)

Hm ja, det går inte bra för mig just nu. Spelar ingen roll vad jag börjar med, det går inte bra ....

Hade nästan stickat klart Lelah top det fattades lite till avmaskningen och så kom jag på att det skulle inte vara dumt med axelband. Men då tog garnet slut. Det är inga problem sa hon på den lokala garnaffären, jag ska ha hemma det där garnet. Men vad hjälper det, då garnleverantören krånglar, i det här fallet, en dansk en... Nu har jag väntat, tror det är tre veckor. Men inget garn ännu....

Köpte garn från samma rara Sara till en rosa tröja, stickade som en galning, garnet räckte inte riktigt, provade, ohhh herregud så vulgärt. Eller det kanske är jag som har blivit pryd på gamla dar.....

Med andra ord, det blev inte heller lyckat, jag river upp, just nu......

Jag har hittat ett annat mönster, men nu vet jag att garnet måste räcka, då blir det genast ännu mer nervöst.

Men,men Clover sockarna funkar, jag stickar varje lunch, så de går framåt. Tur det då, annars vet jag inte hur det hade gått med självförtroendet.

Sonen gör lumpen, och förra helgen var det besökshelg för familjen. Vi bilade dit och deltog i diverse förevisningar. Jägarna hade en förevisning, men nationella insatsstyrkans förevisning tog nog alla rekord. Oj oj oj vi ca 600 personer stog där med hörselkåpor och öronproppar vid en skyttebana så lik Afganistans typiska landskap som det bara går att efterlikna i Sverige. Befälet försökte att berätta det mest elementära för oss anhöriga men värmen var verkligen otroligt tryckande. Och så startade  hela förevisningen. Måste erkänna att man blir aningens knäsvag. Vilka intryck, måste säga att de som jobbar med detta gör ett otroligt bra jobb. Jag är imponerad.

Sen kommer vi då till min insats:))))

De som ville, skulle få provskjuta med en AK5:a.

Vad då vill ???

Fadern, och systern de provskjöt glatt.

Jag vägrade. Men när jag såg att de som var knappt en halvmeter höga testade, ja då hade jag inget försvar längre.

Sonen var en av några som skulle hjälpa och vägleda de som skulle testskjuta, hans min när jag kom gående för att testskjuta, jaa den är svår att förklara, men om vi säger chock och "mamma är det DUUUU" så säger det väl det mesta. Sedan, hur det gick ? Ingen aning, men jag gjorde mitt bästa, det är det viktigaste för mej :))))